16-årige Alexi och hans lillebror Misha bor i utkanten av den saltöken som en gång var Aralsjön. Sjön var en gång bland världens största, men efter Sovjetunionens misslyckade experiment med att leda vatten bort från Aralsjön till bomullsfälten har vattnet försvunnit. Nu finns bara ruiner kvar i hamnen, fiskebåtarna ligger strandade och rostar, och alla som kan flyttar därifrån. Kvar finns strålningen för provsprängningarna och den äldre generationens känsla av hopplöshet.
Alexi och hans gäng överlever genom att hitta nerfallet raketskrot som skjuts upp av rymdcentret i närheten, och sedan sälja det vidare. Men det finns konkurrerande gäng som inte tvekar inför att ta till vapen och dessutom måste man se upp för militären. Men Alexi vet att han inte får misslyckas när de ser en stor raket störta mot marken. Misha har en växande hjärntumör och enda sättet att få hjälp är att åka till huvudstaden.
Till slut är familjen på väg, men när bröderna tvingas fly från en hämdlysten rival hoppar de i panik på ett godståg som leder dem ända till Ryssland och Moskva. Kylan kommer och Mishas anfall blir bara värre. Finns det någon hjälp att få i den stora staden?
En berättelse med mycket hjärta och värme som lyser igenom hopplösheten och eländet. Även i den mörkaste timmen kan det finnas en ljusglimt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar